Även om Bums och jag varit på flera ridturer så har jag dock bara haft honom i dryga två veckor så vi har tagit det lugnt och försiktigt. Idag bestämde jag mig för att ändra på det :)

Idag red vi på en längre och hårdare tur. Mer trav och galopp och svårare terränd. Bums älskade varje minut! Eller, kanske inte då han var tvungen att gå över en liten bäck. Den var inte alls rolig... Men snäll som han är så plaskade han över utan några större protester.

Efter en halvtimme i skogen kom vi ut på ett öppet fält och där fick han galoppera så fort han ville. Och det var fort kan jag lova! Men det var helt underbart!

När vi kom tillbaka till stallet fick han en välförtjänt portion med pellets och morötter. Alltid uppskattat :) Sen fick han njuta med kompisarna i hagen igen. De är riktiga bästisar nu!

 I kväll när jag och Karin kom ner till hästarna i hagen så ställde sig Bums och Miori för att hjälpa varandra att komma åt klådan på ryggen. De var så söta och goa mot varandra!

                                                  Kärlek!

Idag åkte jag ut en sväng till stallet för att bara mysa och gosa lite med B. Hade inte tänkt rida utan hade planerat att longera lite i paddocken. Men när jag kom till stallet så var Nettan där. Grani stod i gången och hade hovarna uppei vädret då Calle, hovslagaren, bände och krafsade för att få bukt på Granis hålväggar. Varken roligt för Grani eller Nettan.

Calle hade inte träffat B förut så självklart var jag tvungen att visa denna ståtliga häst för honom! Calle tyckte att B var fin i hovarna och tyckte inte att det skulle bli några problem med att verka och sko honom. För att vara inåttåad så menade Calle att B var fin och mjuk i benen. Självklart, tyckte jag :)

Hur som helst så skulle Nettan rida ut en liten kortis så B och jag hängde på. Men det är så j***la mycket blinningar! Stora och aggresiva är de! Så Varken Grani eller Bums var speciellt förtjusta. Inte Nettan eller jag heller för den delen... Så det blev den korta svängen.

Mm... det är alltid något bekymmer. Är det inte regn så är det för varmt. Är det inte halt så är det för hårt. Detta är Sverige.

Men så kommer de där härliga höstdagarna. Solen skiner, luften är hög och klar och vägarna är så där perfekt mjuka att galoppera på. Mm... Det är Sverige :)

Nu har jag haft B i nästan två veckor och äntligen har mina panikkänslor över det nya ansvaret lagt sig en smula. Jag blir inte längre lätt illamående av att se honom snava till eftersom jag inte längre tror att han kommer att ramla och bryta benen...

Idag hoppade vi! När vi var på vår stillsamma promenad i skogen fick jag för mig att vi skulle hoppa över en av stockarna. B bangade inte utan frustade av förtjusning!

Några saker jag lärt mig om B:

* Han älskar att rulla sig. I boxen, i hagen... I lera som spån. Skönt för honom, slitsamt för mig som vill att han ska blänka som en nypolerad vinstpokal.

* Han älskar att bli kliad på magen. Det är nog bland det skönaste som finns för han står och blundar och snablar med läppen. Skulle jag sluta klia innan han anser sig vara klar (gud förbjude...) blänger han surt på mig och fnyser högt.

* Han älskar att springa. Fort. Jättefort. Och ibland får han göra det :)

Vår första ridtur ut i skogen ensamma gick jättebra! Vi red samma sväng som vi red tillsammans med de andra hästarna. Fast denna gång i ett lite snabbare tempo :)

Ett par dagar senare red vi en sväng till och då var det hej baberiba! Han ville springa fort, fortare än vad jag ville! Men efter lite övertalning fick jag honom att gå med på trav, om än lite snabbare trav än vad jag hade tänkt. Men som i alla förhållanden gäller det att kompromissa. You give some and you get some.

Det går bättre i hagen nu. Den som är mest elak är islänningen Grani som inte alls gillar att Bums kommer i närheten av Miori, hagens enda sto. Men det är som det ska vara i en hästflock. Allt blir bättre till hösten då somamrhästarna flyttar hem till sig igen och de "ordinarie" hästarna kan börja funktionera som en flock.

Ikväll ska jag iaf försöka ge mig på att träna lite på banan med honom. Men om jag känner mig själv rätt så blir det nog en tur i skogen istället... :)

Det var då fasiken inte lätt och roligt att ha egen häst! Trots att jag haft det förut så är denna gång helt annorlunda. Jag är nervös, osäker och livrädd! Jag får för mig att han är halt, att såren är livshotande, att han är mobbad i hagen, att jag inte kan rida...

Jag veeet att det bara är larv. Jag veeet att alt blir bättre då jag lär känna honom lite mer. Men allt förnuft i världen hjälper mig inte när jag står där i boxen bredvid honom med darrande underläpp och undrar hur i hela vida världen jag ska klara det här...

Nu har jag haft honom i tre dagar och det börjar kännas lite bätte. Idag red vi faktiskt en sväng tillsammans med två andra från stallet. Vi skrittade mest och jag känner att han vill springa och jobba då han har vilar i över tre veckor. Men jag vill ta det lugnt så här i början.

Men jisses vilken snäll häst han är! I morgon ska jag rida ut en sväng själv. Då blir det mer trav.

 Och kan hända en galopp :)

Nu är  jag trött...

Efter flera veckor av letande, gråt och tandagnissla så har han äntligen kommit hem. Min häst. Min Bums. Även om jag inte varit så här lycklig på länge så är det tröttheten som tagit överhanden. Luften har gått ur mig. Men när jag tänker på att min fina, fina Bums står i hagen så ler hela mitt hjärta.

Min häst har kommit hem. Äntligen.

I fredags eftermiddag ringde min mobiltelefon. Hjärtat stannade när jag såg att det var Hästens ägare. Jag var helt säker på att hon skulle tala om att även besikting nummer två gick åt skogen.

 Punkt för punkt redogjorde hon för vetrinärens utlåtande. Efter en halv evighet tystnade hon.

Så, vad menas med det här då, frågade jag.

Han är godkänd. UA - Utan Anmärkning.

Så i morgon kommer han. Min egna häst. Min Bums.

Mitt hjärta värker. Men av glädje!